Sverige har utvecklats mot individens frihet, från familj och civilt samhälle, men staten har ersatt dessa. De fattiga blev befriade från välgörenhet, arbetare från arbetsgivare, kvinnorna från män, barnen från föräldrarna, och gamla föräldrarna från barnen. Staten kan ta ifrån föräldrarna deras barn. Det är förbjudet att själv undervisa sina barn. Sverige har blivit det minst familjeberoende och det mest individualiserade samhället på jorden. Paradoxalt har det blivit kollektivistiskt, i alla fall vad gäller opinionsyttringar: “det finns faktiskt inga andra åsikter i offentligheten än de förhärskande”.
Den svenska statsindividualismen är en internaliserad “homo sovieticus”. Stark stat och svagt samhälle. Staten inte familjen eller samhället garanterar tryggheten. Alain de Banoist ser liberalismens ideal med den befriade individen som en moralisk ondska. Befrielsen gör oss till främlingar i våra egna existenser.
Patrick Deneen
Den moderna människan har fostrats till en total likgiltighet för sin egen kultur. De är kulturlösa nollor (cifers) som kan leva varsomhelst och utföra vilket slags arbete som helst utan att ställa frågor om varför och vad det syftar till , perfekta verktyg för ett ekonomiskt system som hyllar den geografiska, interpersonella och etiska flexibiliteten. Att i en sådan värld har förvärvat och äga en kultur, en historia, ett arv, ett engagemang för en plats och vissa människor, specifika former av tacksamhet och sociala band, i stället för ett generellt och rotlöst engagemang för “social rättvisa”, liksom en stark uppsättning etiska och moraliska normer som hävdar bestämda gränser för vad man borde och bör göra är hinder och handikapp.
Arnstberg
Sverige är ett etniskt homogent land som med iver anammat det mångkulturella idealet. Därmed blir vi till ett “ingenting”. … ett lätt byte för de nationella eliter som inget hellre vill än att återta den makt som de förlorade med demokratins födelse.
