Sverige har utvecklats mot individens frihet. De fattiga blev befriade från välgörenhet, arbetare från arbetsgivare, kvinnorna från män, barnen från föräldrarna, och gamla föräldrarna från barnen. Frigörelse från familjeband och civilt samhälle har ersatts av band med staten. Staten kan t.ex. ta ifrån föräldrarna deras barn, det är förbjudet att själv undervisa sina barn, etc. Sverige har blivit det minst familjeberoende och det mest individualiserade samhället på jorden. Paradoxalt har det blivit kollektivistiskt, i alla fall vad gäller opinionsyttringar: “det finns faktiskt inga andra åsikter i offentligheten än de förhärskande”.
Den svenska statsindividualismen verkar vara ett slags internaliserad “homo sovieticus”. Stark stat och svagt samhälle. Staten inte familjen eller samhället garanterar tryggheten. Alain de Banoist ser liberalismens ideal med den befriade individen som en moralisk ondska. Befrielsen gör oss till främlingar i våra egna existenser.
Patrick Deneen skriver om att den moderna människan har fostrats till en total likgiltighet för sin egen kultur. Den nya människan är kulturlös nolla (cifers) som kan leva varsomhelst och utföra vilket slags arbete som helst utan att ställa frågor om varför och vad det syftar till, med andra ord ett perfekt verktyg för ett ekonomiskt system som hyllar den geografiska, interpersonella och etiska flexibiliteten. I en sådan värld är det svårt att förvärva och äga en kultur, en historia, ett arv, ett engagemang för en plats och vissa människor, specifika former av tacksamhet och sociala band. I stället skaffar unga människor ett generellt och rotlöst engagemang för “social rättvisa”.
Sverige är ett etniskt homogent land som med iver anammat det mångkulturella idealet. Därmed blir vi till ett “ingenting”. … ett lätt byte för de nationella eliter som inget hellre vill än att återta den makt som de förlorade med demokratins födelse.
