Biuro Spraw Beznadziejnych

Wydaje się pytanie banalne. A jednak można nie wiedzieć co słychać, u siebie.

Krótki artykuł Andersa Mildnera wyraża kwintesencję tego co oznacza powstanie ruchu Piratparti. Jestem dumna, że żyję w kraju, w którym taki ruch powstał, pierwszy na świecie. Szwecja jest rzeczywiście przynajmniej 10 lat do przodu jeśli chodzi o rozwój i zasięg społeczeństwa informatycznego. Dania też nie jest w tyle. W swoim artykule Anders Mildner wspomina o XXI konferencji o internecie Reboot w Danii. Rząd duński postawił pytanie uczestnikom: Co rząd powinien robić w tej dziedzinie? Odpowiedź uczestników brzmiała: Proszę nas nie pytać co wy macie robić tylko zgłosić się ponownie wtedy kiedy będziecie gotowi współdecydować z nami. Nazywanie Piratparti przez dziennikarzy partią jednej tylko kwestii, mianowicie dzielenia się plikami, jest przejawem głębokiego niezrozumienia lub panicznego strachu.

Idzie nowe.

Anders Mildner (Svenska Dagbladet)

Visby just nu: ett virrvarr av makthavare, journalister, lobbyister och pr-prånglare. Alla har något att säja, alla har något att sälja. Men mitt bland Almedalens tjoiga vimlande finns det säkert en och annan politiker som bär på en tryckande känsla av att allt inte står riktigt rätt till. För vad var det egentligen som hände i EU-valet? En sak är säker: betydligt mer än att ett uppstickarparti lyckades knipa sju procent av rösterna. För att en politisk rörelse ska kunna födas, måste deltagarna först förstå att de tillhör en grupp som har något gemensamt.

Under radikaliseringen 1968 skedde detta genom att studenterna plötsligt begrep att de var tillräckligt många för att finna sina egna mål och inte längre behövde leka minikopior av sina föräldrar. I dag sker precis samma sak – fast på internet. Detta borde få almedalarna att känna sig lätt illa till mods. För det som pågår är inget annat än formandet av ett nytt politiskt ”vi”. Och hastigheten är en helt annan än för 40 år sedan.

I helgen hölls den ansedda internetkonferensen Reboot för elfte året i rad. Danska regeringen, som håller på att ta fram en ny vision för sin internetpolitik, fanns på plats och ställde en öppen fråga till deltagarna: Vad tycker ni att vi ska göra? Svaret kom som en örfil: Fråga inte “oss” vad ”vi” tycker att ”ni” ska göra. Välkomna tillbaka när ni är beredda att öppet säga att vi alla – tillsammans – utgör regeringen.

För den som fostrats i dagens toppstyrda politiska verklighet är så klart en sådan hållning chockerande. Men synsättet är fullständigt naturligt för både en äldre generation som bär med sig frihetlig internetideologi från det tidiga 90-talet och för dagens unga, som växer upp i en kultur som bygger på öppen kollaboration.

Alla redskap för verklig delaktighet finns ju redan – varför ska vi då lämna över makten till politiker som dessutom gör allt de kan för att begränsa internet, det vill säga själva förutsättningen för redskapen? Den hotbild som har fått fart på den nya internetaktivismen har växt fram ungefär som ett barnbokspyssel. Punkterna är på plats, det enda som återstår är att någon ska dra streck mellan dem för att hela bilden ska träda fram: FRA. Ipred. Acta. Telekompaketet. Framtiden kommer med all säkerhet att betrakta det som ett historiskt misslyckande att majoriteten av riksdagspartierna inte klarat av att se vad denna helhet skapar.

Talande nog navigerar nu det som måste anses vara en ny politisk rörelse – och som alltså omfattar betydligt mer än bara Piratpartiet, eller för den delen kulturen som växt upp kring The Pirate Bay – snabbt bort ifrån den traditionella höger- och vänsterskalan. I stället väljer den att diskutera hur informationsfrihet, kollaboration mellan människor världen över, full transparens, samt tillgång till öppen och bearbetningsbar myndighetsdata kan omforma samhället och skapa grogrund för en demokrati där alla tillåts vara delaktiga på lika villkor.

Detta utmanar dagens makthierarkier på ett helt nytt sätt och kan bara leda till en slutsats. 2009 är det mest radikala ordet i svensk politik: ”vi”.