Manufacturing Consent från 1988 är en propagandamodell som skakade om västvärlden då. Artikeln författades av lingvisten Noam Chomsky och Edward Herman. Modellen visade hur propaganda göms mycket skickligt, men att den är minst lika genomträngande som i sovjetländer.
Modellen är inte lika aktuell i och med media på nätet sprängde dominansen hos stora mediehus, men vissa delar består. T.ex. man skall bjuda rätt sorts experter, ordna mediedrev mot oliktänkande, eller anropa en ny religion, t.ex. han är fascist.
Som ung lingvist blev jag förtjust i Chomsky. Senare upptäckte jag hur skicklig demagog han var. Han smusslar undan antaganden som ingen skulle godkänna om de kom till ytan. T.ex. “In a world of concentrated wealth and major conflicts of class interest, to fulfill this role requires systematic propaganda”. So, no propaganda is needed in a world with no concentrated wealth? Why do all socialist countries have propaganda? Min Mor brukade säga att den sanna jämlikheten finns bara på kyrkogården.
“What remains undiscussed in media is the limited nature of such critiques” (such=undesired). Detta förutsätter att alla journalister fogar sig, vilket stämmer inte – det finn massor med aktivistjournalister, t.ex. på SVT. Det är just detta som Chomsky aldrig fattade om skillnaden i censur i den totalitära och den fria världen. Även om majoriteten fogar sig för att få tjäna uppehälle, finns det rum för dissidenter, och de blir inte dödade.
Manufacturing Consent visar att det finns en stor konspiration och att vi är dumma nog att inte fatta det. Jag kunde fatta att vi utsattes för intensiv propaganda under covidåren, och jag fattade även att propagandan fick tydlig “consent” från mediakonsumenter, som vill sålla sig till en gemenskap och ser överhängande fascism tecken överallt.
